från läkaren kommit.

Eftersom jag blev alldeles ledsen när jag pratade med läkaren i telefon låste  sig allt och jag fick inte fram några frågor, förutom en.

Men i brevet stod det iallafall att det inte fanns någon spermie alls(helt tomt).

Nu känns det ju helt hopplöst.

 Eftersom min sambo inte direkt har velat prata om detta, fick brevet igång oss att börja prata endel. Vilket har gjort det hela lite lättare. Åtminstone för mej.

Vi har fått en remiss till urologen där de då ska göra en grundligare undersökning av min sambo. För att se om de kan hitta nån spermie. Hittar de någon spermie då blir det iallafall provrörsbefruktning, Gör de det inte blir det insemination och spermier från en donator.

Det verkar ju som att loppet iallafall inte är helt kört.

Skönt vart det iallafall att jag och min sambo kunde prata ut litegrann.

Om bland annat:

Undersökningarna som han ska genomgå

Provrörsbefruktning

Insemination med donator

Han känner väl att dessa undersökningarna inte kommer bli direkt roliga men men..

Om det nu visar sej att de inte hittar några spermier trots allt så skulle han känna som om det är hans barn ändå. Tack och lov! säger jag bara

Kan i vissa lägen känna mej helt självisk som har gått händelserna i förväg, men jag vill verkligen ha en bebis. Men inte till priset av att min sambo inte skulle känna för det barnet. Isåfall skulle jag nog hellre adoptera(tror jag) Han sa faktiskt att han skulle aldrig hindra mej/oss från att få ett barn:)

Men vem vet detta kanske inte lyckas heller:(

eller som det stod i brevet, försök även själva ändå:)

Hoppet är väl det enda som inte överger en.

Hoppas att allt börjar ta fart nu och att vi kan få en lite bäbis snaaaart:)

Längtar så

Kramiz

läkaren från gyn ringt. Vet inte riktigt varför jag längtat så in norden på att han skulle ringa. Beskedet var åt skogen. Det visade sig att min sambos spermaprov inte var alls bra, vi kommer inte kunna få barn utan hjälp. Skulle tydligen få remiss till en urolog(vad nu det innnebär). Blev alldeles för ledsen när jag hade läkaren på tråden att orden bara försvann. Ska få besked om hur vi går vidare inom några veckor via posten. Antar att jag får leta på nätet efter info, vilket jag helst inte vill göra, för det kan bli så fel plus att datorn kan inte svara på mina frågor.

Vet inte riktigt vem jag tycker mest synd om just nu, mig själv eller min sambo, eller oss båda tillsammans. Behöver nog en tid att smälta detta chockbesked.

Kramiz

2 dga gått och ingen läkare har ringt.

Förstår att de har mycket att stå i och att det är många som vill och behöver hjälp men det behöver vi också. Vill inte vänta.

Kan säga att det tär en heldel på vårt förhållande man orkar liksom inte hålla humöret uppe. Känns som att detta kan kvitta, är det verkligen värt det? Fast vill ju inget hellre.

Har haft ÄL i helgen men inget blev gjort åt det tyvärr, så vi får väl se om det finns ork och lust nästa ÄL istället. Jobbigt med dessa bestämda tider, känns som ett måste, då försvinner tjusningen med det hela.

Den ena efter den andra på min arbetsplats och runtomkring blir gravida och jag hatar det, nästan så man inte orkar hålla god min att glädjas åt dem, endas de närmast vännerna får ett ärligt glatt leende och lycka till. Fast i själva verket är jag hur avundsjuk som helst på allt och alla. Den jobbigatse kommentaren är -Vi lyckades på första försöket.

Vad svara man på det, jag svarar inget kan jag lova

En väninna till mej försöker också bli gravid(även hon med samma problem) och hon vet om vårt problem.

Kan prata öppet med henne om alla tankar och funderingar, men hur kommer det bli om det nu visar sig att hon blir gravid före?

Eller om till och med vi lyckas före, hur kommer hon må då?

Hoppas bara att vi kan prata lika öppet och ärligt ändå, där man isåfall kan få va avundsjuk men samtidigt ta del av hennes graviditet(för det vill jag verkligen)även om det kommer kännas tungt. Inge roligt detta.

Nog för nu

Kramizar

evigheter ju. När vi väl hade bestämt oss för att söka hjälp och göra en utredning på oss och första undersökningen och provtagninarna var gjorda på mej och min sambo, så ska allt ta en evighet att få ett resultat.

Innan samtalet till gyn har jag länge bara gått och funderat och hoppats varje månad att denna gång ska det lyckas, men inte, samma besvikelse varje månad. Allt liksom bara rasar alla förväntningar och förhoppningar bara försvinner.

Känns som att jag varje månad hittar något med kroppen som inte är sig likt från förra månaden, och då plötsligt stiger hoppet igen, men nej.

Varför vill det sig inte, jag vill detta NU

Är helt nojig nu och är helt övertygad om att något är fel hoppas bara att det är något vi kan få hjälp med, skulle så hemskt gärna vilja bli gravid.

De första proverna togs i början på november, så läkaren borde faktiskt ha ringt om svaren redan, sköterska jag pratade med sa att han skulle ringa mej till veckan, så vi får hoppas att det blir så, vill veta hur det står till.

Känns som att det kommer bli en evig väntan genom hela denna resan, har kikat lite på andra bloggar och vad det verkar så tar det tid, evigheter.

Får verkligen hoppas att det finns en lösning på "problemet".

Nu tar jag kvällen

Kramiz

Hur kommer det sig att när någon frågar:

-Är det inte dax för er att skaffa barn nu??

Så kan jag inte ge ett ärligt svar, utan måste hitta på något som:

-Nja vi har nog runtomkring oss just nu.

Fast jag i själva verket bara vill skrika ut:

-Vi vill och vi försöker men det går inte.

Varför, varför, varför??

Kramiz

det är ju för min egen skull som jag har skapat denna blogg.

Vet inte  riktigt varför det känns så här, men mitt hjärta bulltar som aldrig förr  nu när jag skriver mina allra första rader på min allra första blogg.

Det är förmodligen för att jag själv inte tycker att jag varken i tal eller skrift kan formulera mig rätt. Men nu ska jag göra ett försök iallafall, har länge tänkt starta en blogg bara för att få bort och ut alla tankar som man går och bär på och som man inte riktigt vågar prata om med vem som helst.

Så vad ska jag skriva om nu då, jo, ofrivillig barnlöshet.

Står just nu under utredning för att hitta anledningen till varför det inte blir nån liten knatte. Jag och min sambo har försökt bli gravida i ca 2,5 år.

Måste bara säga att jag hatar att vänta, vill ha svar nu, vill veta vad som ska hända, kommer vi få barn eller inte? Är det något fel på någon av oss?

Om det är det isåfall vem??Hur går vi vidare då?

Blir ju inte direkt yngre:(

Får räcka med dessa rader just för tillfället

Kramiz