2 dga gått och ingen läkare har ringt.

Förstår att de har mycket att stå i och att det är många som vill och behöver hjälp men det behöver vi också. Vill inte vänta.

Kan säga att det tär en heldel på vårt förhållande man orkar liksom inte hålla humöret uppe. Känns som att detta kan kvitta, är det verkligen värt det? Fast vill ju inget hellre.

Har haft ÄL i helgen men inget blev gjort åt det tyvärr, så vi får väl se om det finns ork och lust nästa ÄL istället. Jobbigt med dessa bestämda tider, känns som ett måste, då försvinner tjusningen med det hela.

Den ena efter den andra på min arbetsplats och runtomkring blir gravida och jag hatar det, nästan så man inte orkar hålla god min att glädjas åt dem, endas de närmast vännerna får ett ärligt glatt leende och lycka till. Fast i själva verket är jag hur avundsjuk som helst på allt och alla. Den jobbigatse kommentaren är -Vi lyckades på första försöket.

Vad svara man på det, jag svarar inget kan jag lova

En väninna till mej försöker också bli gravid(även hon med samma problem) och hon vet om vårt problem.

Kan prata öppet med henne om alla tankar och funderingar, men hur kommer det bli om det nu visar sig att hon blir gravid före?

Eller om till och med vi lyckas före, hur kommer hon må då?

Hoppas bara att vi kan prata lika öppet och ärligt ändå, där man isåfall kan få va avundsjuk men samtidigt ta del av hennes graviditet(för det vill jag verkligen)även om det kommer kännas tungt. Inge roligt detta.

Nog för nu

Kramizar