Har varit till Arne idag för nytt vaginalt ultraljud. Koll av äggblåsorna.

För att en äggblåsa ska få räknas med ska de va minst 10mm, som minst ska man ha 3 äggblåsor, helst ska man ha 5 för att man ska fullfölja IVF.

Tyvärr (enligt mig själv) hade jag 4 godkända äggblåsor och 1 som var 9 mm. Men Arne tyckte vi skulle fullfölja IVF.

Man vet ju inte vilket ägg som är guldägget, det kan lika väl finnas med nu :)

Förra gången hade jag 9 äggblåsor, 7 ägg hittade de då. Det innebär att i varje äggblåsa finns det inte något ägg.

Men det innebär faktiskt inte att det är kört, känner mig faktiskt positiv, det behövs ju faktiskt bara ETT ägg.

Arne beslutade att vi skulle höja Menopurdosen till 300 i 3 kvällar till. På söndag kl 21.00 ska jag ta sista sprutan och det är ägglossningssprutan Ovitrelle. På tis kl 7.45 ska vi vara på Universitets sjukhuset i Örebro för uttag av ägg. Om de hittar några och att befruktningen lyckas och att delningen blir som den ska kommer insättningen att ske på torsdag. Gissa om jag håller tummarna stenhårt:) Hoppas hoppas hoppas!!!

Glömde skriva förut att jag tycker att det spänner lite i magen (som lite mensverk) plus

att jag mår lite illa, men illamåendet är garanterat mina nerver.

Vill att det ska vara torsdag så att jag vet vilka dagar till veckan som IVF:n ska ske

Nu när jag skriver känner jag faktiskt att jag är nervös.

Nu börjar det faktiskt kännas lite pirrigt:) Känner mig riktigt glad inombords.

Ser fram emot vad som komma skall och håller tummarna stenhårt

Tog nytt blodprov i måndags och det visade att jag skulle höja menopurdosen  till 225 igen

Dag 1. 225

dag2. 225

dag3. 200

dag4 200

dag5. 200

Mån höjning till 225

dag6. 225

dag7. 225

Imorgon tors ska jag tillbaka till arne igen för ny undersökning av äggblåsorna, håller tummarna för att det ser ut som det ska, och att jag får dagarna som vi ska till Örebro för uttag och insättning IVF.(till veckan)

Ska bli intressant att se om det blir mer ägg denna gång, eftersom jag tar högre dos av menopuren nu än förra gången.

Fjärilar har jag iallafall i magen:)

Nu har jag tagit sprutorna några kvällar, tycker nog att det känns jobbigare än förra gången.

Segare att sticka igenom huden plus att jag tycker att det nästan svider. Har inte för mig att det var så förra gången. Men förmodligen var det likadant, jag vet ju hur allt ska göras nu, så nu fixas allt på ren rutin.

Imorrn måndag ska jag iväg och ta blodprov för att se om jag tar rätt dos av Menopuren.

Samtidigt som jag började med sprutorna sänkte jag dosen av nässprayen, vilket har gjort humöret lite bättre:)

Konstigt det där med tankar som flyger och far i huvudet, massor av planer hela tiden.

Hur ska barnrummet se ut, vad ska hon/han heta, samtidigt som jag tänker så kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att tills dess är det långt kvar. Vill bara tänka i de positiva banorna hela tiden samtidigt som man inte vågar det heller. Nu kommer de jobbigaste veckorna att komma. Om, kanske, kanske, vet inte, hoppas!!!!

Om någon skulle fråga mig vad som är jobbigast med allt, skulle jag svara, all denna väntan.

Själva hormonbehandlingen och alla olika gynstolar och provtagningar är jobbigt det med men inte alls på samma sätt. Det är all väntan som är värst.

Efter att kroppen och allt har hunnit återhämta sig under sommarn och semestern är vi nu igång igen.

När jag kollar tillbaka så känns allt som det var nyss fast ändå evigheter sen.

Jag började med hormon nässprayen den 19/8-12 igen. Funderar kanske på om jag kan vara lite allergisk mot den, för nu svider den och jag nyser av den. Konstigt. Men jag var hos Arne idag och han sa att den hade tagit som den skulle och att kroppen nu var redo igen för nästa försök. jippi(fast inte lika förväntansfull som förra gången)

Jag upplever inte att jag är sådär bubbligt arg , kanske berodde mest på att jag slutade röka förra gången. Men jag ska säga att någon muntergök är jag inte och väldigt nära till tårarna mest hela tiden. Tycker att allt är orättvist mest hela tiden.

Ikväll ska jag börja med första sprutan av ca 14.

V 38 är Örebro vecka, insåg just att nu är det jättenära igen.

10 feb efter nedtrappning av ciggaretter med hjälp av nikotintuggummi

           tog jag sista ciggen på kvällen.

11 feb start av hormon nässprayen.

1 mars start med sprutorna

5 mars blodprov för att kolla om jag ska höja eller sänka dosen i sprutorna

7 mars blodprov för att kolla om jag ska höja eller sänka dosen i sprutorna

13 mars? ägglossningssprutan

14 mars äggutplockning i Örebro (7 st ägg)

16 mars tillbaka till Örebro för insättning av 1 ägg. 0st ägg till frys

16 mars slidpiller morgon+middag+kväll tom 5 april

1 april gravtest (Positivt)

5 april sista slidpillret

20 april höjning av Levaxinet med 25 mikrogram(dock för sent?)

23 april inskrivning MCV

24 april Ultraljud hos Arne. Inga hjärtslag o litet foster, vänta........10dgr

4 maj Mikael gör nytt ultraljud, inte heller han hittar hjärtljud

26 maj cytoteck(missfallspiller)

12 juni Ultraljud allt borta

Nya blodprover för att få ordning på levaxinet innan nästa IVF försök kan starta.

Fick beskedet att jag inte var gravid. Vart inte så besviken som man hade kunnat tro, för under dessa 10 dagar hann jag förbereda mig att det förmodligen inte var nått.

Fast det är ju inget kul besked och känslorna pendlar fortfarande massor fram och tillbaka.

Fick också reda på att min levaxin dos låg för lågt och att det kan innebär att fostret i ett tidigt skede kan sluta att växa. (Precis vad som hände)

Nu ska kroppen fatta att jag inte längre är gravid. Vänta vänta.....

I vecka 13 fick jag ta cytoteck (missfallspiller) kroppen vägrade att fatta.

Har aldrig någonsin varit så dålig, sov inget på hela natten pga smärtan, på morgonen spydde jag av smärtan.

Sov i princip hela dagen efter och på kvällen drog det igång igen men smärtan. Men då fick det bli akuten jag orkade inget mer, fick mera smärtlindring och blodstoppande. Fick även reda på att riktigt allt inte hade kommit ut än och att smärtan skulle komma igen.

Kan nog tänka mig att det är som en mindre förlossning fast utan att få något för det...

Önskar inte ens min värsta fiende detta hemska.

En hyfsat bra dag trots känslan av att allt är över. De symtom jag känner tror jag bara är kroppen som spelar mig ett spratt. Att det har varit en bra dag idag beror förmodligen på all egen tid jag haft idag. Lever just nu på hoppet men det börjar också svikta, tror det är kört och att vi måste börja om med allt från början igen.

En kvällspromenad med grannarna:)