Nu har jag tagit sprutorna några kvällar, tycker nog att det känns jobbigare än förra gången.

Segare att sticka igenom huden plus att jag tycker att det nästan svider. Har inte för mig att det var så förra gången. Men förmodligen var det likadant, jag vet ju hur allt ska göras nu, så nu fixas allt på ren rutin.

Imorrn måndag ska jag iväg och ta blodprov för att se om jag tar rätt dos av Menopuren.

Samtidigt som jag började med sprutorna sänkte jag dosen av nässprayen, vilket har gjort humöret lite bättre:)

Konstigt det där med tankar som flyger och far i huvudet, massor av planer hela tiden.

Hur ska barnrummet se ut, vad ska hon/han heta, samtidigt som jag tänker så kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att tills dess är det långt kvar. Vill bara tänka i de positiva banorna hela tiden samtidigt som man inte vågar det heller. Nu kommer de jobbigaste veckorna att komma. Om, kanske, kanske, vet inte, hoppas!!!!

Om någon skulle fråga mig vad som är jobbigast med allt, skulle jag svara, all denna väntan.

Själva hormonbehandlingen och alla olika gynstolar och provtagningar är jobbigt det med men inte alls på samma sätt. Det är all väntan som är värst.