Tillbaka på jobbet efter migrän, som en helt vanlig dag, som om inget särskillt hade hänt. Inte ens på jobbet går det att låta bli att tänka.

Är allt bara en mardröm. Har jag drömt att jag varit till läkarn, eller??

Är det kroppen eller läkarn som ska fatta hur det faktiskt ligger till.

Vänta och se, det ska vi faktiskt kunna nu efter 3 år. Men lika jobbigt är det varje gång, om inte värre.....

Ingen huvudvärk idag, men är hemma från jobbet idag med. Tror att alla gravidsymtom är kvar. Vet inte om det mol mer i magen och ryggen idag eller om jag bara inbillar mig. kommer bli sinnes sjuk under de här 10 dagarna. gahhhhh

Jobbigt att inte kunna tänka på nått annat en endaste sekund.

betyder det inte att jag inte skrivit alls. Utan jag har skrivit dagbok istället. Som jag nu kommer kopiera av. Därför kommer det ett jättehopp bakåt i tiden nu.

Har till och med varit och gjort IVF i Örebro och lyckats

Positivt gravtest 1 april

7v+5dgr Tis

Läkarbesök hos Arne  med vaginalt ultraljud. Förväntade att jag skulle få fälla en glädjens tår, men raka motsatsen. Inga hjärtljud, kan bero på att det är för tidigt än eller att embryot har slutat växa. Kras, kras, kras tomt. Arne var åtminstone lite positiv att embryot ev har vilat under tillväxten och stannat lite i växten och att det behöver inte vara någon fara, men att det senare kan visa sig i missfall. Om 10 dgr ska jag tillbaka om inget annat skett. Stör mig att barnmorskans kommentar Det är alltid tråkigt när sånt här händer, men nu vet du iallafall att du kan bli gravid. Kärring.

Denna dag bör

jade med huvudvärk och resulterade i migrän. Trdodde inte dagen kunde bli värre men men...

jag skrev nått i denna blogg, men insåg att det var det verkligen inte.

Det har hänt endel sen jag sist skrev.

För det första så har remissen kommit fram efter ca 7 månaders väntan. Det hela berodde på en stor miss inom sjukvården. Remissen hade kommit bort helt och hållet, puts väck. Så efter många och långa samtal med sköterskor här och där blev det till slut en ny remiss skickad. Så nu har det kommit fram och vi har varit på besök hos fertilitetskliniken.

Hela dagen gick åt att vänta och undra, hur ska allt gå.

Min sambo skulle genomgå en testikelbiopsi för att se om de kunde hitta spermier. Oddsen för att de skulle hitta några var 50% chans. Ganska bra odds iallafall.

Med ganska stort hopp om att nu äntligen ska det ske åkte vi tidigt till kliniken.

Läkaren börjar undersökningen och säger att vi tar inget prov på bitestikel för den är för liten(där sjönk hoppet ganska rejält)så där finns det inga. Direkt till biopsin på testikeln, vilket enligt min sambo var obehagligt och vad det verkade smärtsamt. Sen var det bara att vänta på svaren, väntan är nått vi är duktiga på vid det här laget. Efter 3 timmar hade vi fortfarande inte fått nått svar.

Efter 5 timmars väntan kommer svaret, som ett slag i ansiktet, NEGATIVT, de hittade inga spermier. HELT TOMT. Och att inga andra alternativ finns det för min sambo att bli genetisk pappa.

Min sambo tar det hela vad det verkar ganska bra, tycker självklart att det är tråkigt men att det kunde vara värre!! Själv tycker jag att det är så orättvist och att jag sitter och gråter floder känns inte rätt heller. Han borde gråta och inte jag. Men tårarna mina bara rinner kan inte hjälpa det. Nu vet jag att det kommer ta ytterligare mer tid innan vi kan bli föräldrar. Känns inte riktigt som tiden finns.

Nästa steg är undersökningar av mej för att se så att det inte är fel på mej också. Om det inte är det blir det insemination eller IVF med spermier från en donator.

Känns ganska hopplöst just nu med tanke på att insemination är det 10% chans att det lyckas och med IVF är det 25% chans att det lyckas.

Och så ska vi ju komma så långt, hoppas iallafall att remisserna inte kommer på villovägar denna gången med.

bara skjutit detta, för mig, stora problem åt sidan. Inte ens för mig själv har jag erkännt att det är jobbigt, vill inte tänka på det. Om man inte pratar om det  så kanske det inte finns. Fast nu när det har gått en tid sen jag pratade med läkaren har allt börjat falla på plats, så nu känns det bara hur hemskt som helst. Så fort jag tänker på det blir det genast jättejobbigt och jag blir deppig. Har väl börjat bearbeta igen antar jag.

Var in på en hemsida och försökte samla lite info, allt blev bara värre, fast det fick mig att ta tag i detta igen. Alla olika sätt verkar ta så lång tid innan man får börja, och vi vet inte ens vart vi ska börja än.

Kom på att vi faktiskt inte hade fått nån remissbekräftelse från urologen. Förra veckan ringde jag kvinnokliniken och kollade om läkaren hade skickat den, fick svaret att det hade han, så nu idag ringde min sambo urologen och frågade, de hade inte fått nån remiss, därav ingen bekräftelse. Vad är detta när kommer medvinden. Vi är bara i början på denna resa och det krånglar redan.

Hur som helst så ringde jag kvinnokliniken och kollade igen, fick då svaret att det inte va konstigt för läkaren har inte skickat nån remiss. Jag blir vansinnig ,vad är det med alla dryga människor.

Har alltså gått över en månad(tror jag)

Sköterskan som jag pratade med skulle iallafall lämna ett meddelande till läkaren att skynda på. Så nu har jag bestämt att jag ska ringa varje dag och påminna, tills remissen är skickad.

Har iallafall tre kompisar som vet om den "stora hemligheten".

Det känns verkligen skönt att ha några att prata ur sig till.

Och de förstår verkligen vad vi går igenom, Den ena kompisen försöker också få barn just nu, men det vill sig inte, den andra har gjort ivf, och lyckats.

Skulle verkligen kännas skönt om man hade nån på jobbet också bara. Fast det är jag verkligen inte redo för, måste va nån som inte berättar vidare, kan faktiskt inte komma på nån, så det får allt vänta. Kanske aldrig säger nått.

Har iallafall bestämt mej för att berätta för min chef, han har ju tystnadsplikt, sen så kan det ju va bra om han vet. Med tanke på att vi har ganska långt att åka för att komma till sjukhuset, så blir det väl endel sjukfrånvaro antar jag.

Håller tummarna för att imorgon när jag ringer läkaren ang remissen så har han redan skickat den. Hoppas hoppas

Kramiz

från läkaren kommit.

Eftersom jag blev alldeles ledsen när jag pratade med läkaren i telefon låste  sig allt och jag fick inte fram några frågor, förutom en.

Men i brevet stod det iallafall att det inte fanns någon spermie alls(helt tomt).

Nu känns det ju helt hopplöst.

 Eftersom min sambo inte direkt har velat prata om detta, fick brevet igång oss att börja prata endel. Vilket har gjort det hela lite lättare. Åtminstone för mej.

Vi har fått en remiss till urologen där de då ska göra en grundligare undersökning av min sambo. För att se om de kan hitta nån spermie. Hittar de någon spermie då blir det iallafall provrörsbefruktning, Gör de det inte blir det insemination och spermier från en donator.

Det verkar ju som att loppet iallafall inte är helt kört.

Skönt vart det iallafall att jag och min sambo kunde prata ut litegrann.

Om bland annat:

Undersökningarna som han ska genomgå

Provrörsbefruktning

Insemination med donator

Han känner väl att dessa undersökningarna inte kommer bli direkt roliga men men..

Om det nu visar sej att de inte hittar några spermier trots allt så skulle han känna som om det är hans barn ändå. Tack och lov! säger jag bara

Kan i vissa lägen känna mej helt självisk som har gått händelserna i förväg, men jag vill verkligen ha en bebis. Men inte till priset av att min sambo inte skulle känna för det barnet. Isåfall skulle jag nog hellre adoptera(tror jag) Han sa faktiskt att han skulle aldrig hindra mej/oss från att få ett barn:)

Men vem vet detta kanske inte lyckas heller:(

eller som det stod i brevet, försök även själva ändå:)

Hoppet är väl det enda som inte överger en.

Hoppas att allt börjar ta fart nu och att vi kan få en lite bäbis snaaaart:)

Längtar så

Kramiz

läkaren från gyn ringt. Vet inte riktigt varför jag längtat så in norden på att han skulle ringa. Beskedet var åt skogen. Det visade sig att min sambos spermaprov inte var alls bra, vi kommer inte kunna få barn utan hjälp. Skulle tydligen få remiss till en urolog(vad nu det innnebär). Blev alldeles för ledsen när jag hade läkaren på tråden att orden bara försvann. Ska få besked om hur vi går vidare inom några veckor via posten. Antar att jag får leta på nätet efter info, vilket jag helst inte vill göra, för det kan bli så fel plus att datorn kan inte svara på mina frågor.

Vet inte riktigt vem jag tycker mest synd om just nu, mig själv eller min sambo, eller oss båda tillsammans. Behöver nog en tid att smälta detta chockbesked.

Kramiz

2 dga gått och ingen läkare har ringt.

Förstår att de har mycket att stå i och att det är många som vill och behöver hjälp men det behöver vi också. Vill inte vänta.

Kan säga att det tär en heldel på vårt förhållande man orkar liksom inte hålla humöret uppe. Känns som att detta kan kvitta, är det verkligen värt det? Fast vill ju inget hellre.

Har haft ÄL i helgen men inget blev gjort åt det tyvärr, så vi får väl se om det finns ork och lust nästa ÄL istället. Jobbigt med dessa bestämda tider, känns som ett måste, då försvinner tjusningen med det hela.

Den ena efter den andra på min arbetsplats och runtomkring blir gravida och jag hatar det, nästan så man inte orkar hålla god min att glädjas åt dem, endas de närmast vännerna får ett ärligt glatt leende och lycka till. Fast i själva verket är jag hur avundsjuk som helst på allt och alla. Den jobbigatse kommentaren är -Vi lyckades på första försöket.

Vad svara man på det, jag svarar inget kan jag lova

En väninna till mej försöker också bli gravid(även hon med samma problem) och hon vet om vårt problem.

Kan prata öppet med henne om alla tankar och funderingar, men hur kommer det bli om det nu visar sig att hon blir gravid före?

Eller om till och med vi lyckas före, hur kommer hon må då?

Hoppas bara att vi kan prata lika öppet och ärligt ändå, där man isåfall kan få va avundsjuk men samtidigt ta del av hennes graviditet(för det vill jag verkligen)även om det kommer kännas tungt. Inge roligt detta.

Nog för nu

Kramizar